Bilaga 2 RTVDs uppfattning

DÖDSHJÄLP -TILLÄMPLIG RÄTT I SVERIGE

Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR)

EKMR gäller som lag i Sverige och skall tolkas som sådan i enlighet med Europadomstolens praxis, som alltså ingår i det svenska rättssystemet. Sverige får inte åberopa sina egna lagar som ursäkt för att inte tillämpa konventionens bestämmelser.

I konventionens portalparagrafer stadfästs rätten till liv, frihet och personlig säkerhet.

Av domstolens praxis framgår att var och en har rätt att bestämma på vilket sätt och vid vilken tidpunkt ens liv skall avslutas. Vidare görs klart att en önskan att få tillgång till dödligt preparat för att avsluta sitt liv faller inom ramen för konventionens artikel 8 om rätten till skydd för privatlivet.

Artikel 8 innehåller emellertid en undantagsbestämmelse som ger utrymme för vid tolkning. Texten innebär att offentlig myndighet får ingripa i denna rättighet med stöd av lag, och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30)

I 5 och 3 kap. hälso- och sjukvårdslagen, HSL, slås fast att god vård innebär att tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet samt säkerhet och bygger på respekt för patientens självbestämmande, integritet och värdighet.

Patientlagen (2014:821)

1 kap. 7 § patientlagen, PL, säger att patienten skall få sakkunnig och omsorgsfull sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

4 kap. PL innehåller bestämmelser om samtycke och understryker vikten av att respektera patientens självbestämmande. 2 § stadgar att hälso- och sjukvård inte får ges utan patientens samtycke, såvida inte annat följer av lag, samt att samtycke kan ges skriftligen, muntligen eller på annat sätt. Patienten skall enligt 4 § få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja akut och allvarlig fara för vederbörandes liv och hälsa, även om hans eller hennes vilja på grund av medvetslöshet eller annan orsak inte går att utreda.

I 7 kap. 1 § PL talas om patientens rätt att välja behandlingsalternativ, när flera alternativ som överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet existerar.

Patientsäkerhetslagen (2010:569)

Patientsäkerhetslagen, PSL, har till syfte att främja hög patientsäkerhet. Tillsyn över lagens tillämpning utövas av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som ges vittgående befogenheter att efter anmälan eller på eget initiativ vidta åtgärder mot legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som bryter mot lagens bestämmelser. Påföljderna vid brott, och i vissa fall misstanke därom, innefattar bl.a. anmälan till åtal, verksamhetsförbud, vitesföreläggande, prövotid , återkallande av legitimation och tillstånd samt begränsning av förskrivningsrätt.

Med hälso- och sjukvård avses i första hand verksamhet som omfattas av lagen därom, det vill säga åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador, sjuktransporter samt omhändertagande av döda.. PSL tillämpas också på detaljhandel med läkemedel. Med patientsäkerhet menas skydd mot vårdskada. Enligt 5 § PSL avses med vårdskada lidande, kroppslig eller psykisk skada samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården.

Listan över vårdpersonalens skyldigheter inleds i 6 kap. 1 § PSL. Där stadgas att hälso- och sjukvårdspersonal skall utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vidare sägs att vården så långt som möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten. Denne skall visas omtanke och respekt.

I 5 kap. 11 § PSL införs för hälso- och sjukvårdspersonal en anmälningsplikt till IVO om en legitimerad yrkesutövares förskrivning av vissa läkemedel kan befaras stå i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet.

I 6 kap.17 § PSL ges regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer en vittgående möjlighet att meddela föreskrifter om skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen som behövs till skydd för människors liv, säkerhet och hälsa.

7 kap. 11 § pkt 3 PSL behandlar IVOs prövning av klagomål från patient eller dennes närstående angående händelser i samband med hälso- och sjukvård, vilka allvarligt och på ett negativt sätt påverkat eller hotat patientens självbestämmande, integritet eller rättsliga ställning.

Särskilda bestämmelser om återkallande av legitimation finns i 8 kap. 3 och 4 §§ PSL. Enligt 3§ skall legitimation återkallas om den legitimerade

har varit grovt oskicklig vid utövandet av sitt yrke
i eller utanför yrkesutövningen har gjort sig skyldig till allvarligt brott som är ägnat att påverka förtroendet för honom eller henne
på annat sätt har visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket.

Frågor enligt 8 kap. PSL prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), som består av ordförande jämte åtta andra ledamöter. Detaljerade processuella regler finns i 9 och10 kap. PSL Beslut av HSAN kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. För vidare överklagande till Kammarrätten krävs prövningstillstånd. Också vissa beslut av IVO kan överklagas till förvaltningsdomstol och i sista hand till Kammarrätten. Det gäller särskilt förbud att driva och utöva verksamhet.

I förarbetena till PSL (prop. 2009/10:210 s. 110) markeras tydligt att återkallande av legitimation i praktiken är att jämställa med yrkesförbud samt att en så ingripande påföljd måste bygga på full bevisning. Endast de omständigheter som direkt går att styrka kan läggas till grund för bedömningen av om återkallelse får ske.

Lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128)

HLS och PL gäller också all psykiatrisk vård. Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, innehåller föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.

2 § a LPT stadgar att tvångsåtgärder endast får användas om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Enligt 2 b § LPT får tvångsåtgärder användas endast om patienten inte frivilligt medverkar i vården.

Tvångsvård får enligt 3§ LPT endast ges om patienten lider av allvarlig psykisk störning och har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt.

Patientdatalagen (2008:355)

Patientdatalagens, PDL, regler om journalföring gäller också privata vårdgivare. Bestämmelserna är detaljerade och bygger till stor del på respekt för patientens integritet. Av särskilt intresse i detta sammanhang är journalförarens ansvar för personuppgifter om patienten, tillgången till journaler förda av andra vårdgivare, rätten och skyldigheten att utlämna personuppgifter till myndigheter, andra vårdgivare och anhöriga samt förstöring av journalinnehåll på begäran av patienten.

Allmänna råd från Socialstyrelsen 1992:2

Dessa råd är riktade till sjukvårdspersonal och är inte juridiskt bindande. De är sällan tillräckligt tydliga för att ge klar ledning i enskilda fall.

Det är inte tillåtet för sjukvårdspersonal att sätta in en behandling med syftet att avsiktligt förkorta patientens liv. Dock anses ett förkortande av livstiden vara en accepterad bieffekt av en nödvändig behandlingsåtgärd, till exempel när en hög dos smärtstillande medel för att lindra plågor också har effekten att påskynda patientens död.

Enligt Socialstyrelsen finns det ingen medicinsk-etisk skillnad mellan att avsluta en livsuppehållande behandling och att avstå från att påbörja en sådan behandling. Läkaren anses inte ha en skyldighet att till varje pris hålla en patient vid liv. När livsuppehållande åtgärder inte tjänar något syfte, anses läkaren ha rätt att avstå från att sätta in sådan behandling. Behandling som anses medicinskt meningslös skall inte sättas in eller fullföljas.

Palliativ sedering, det vill säga att söva patienten när andra sätt att ge lindring är otillräckliga, samt att avbryta närings- och vätsketillförsel, anses tillåtet, då patientens död är oundviklig och nära förestående.

Så kallade livsslutsdirektiv är inte bindande för den behandlande sjukvårdspersonalen. Men eftersom vården enligt PL och PSL skall ges i samråd med patienten, utgör sådana direktiv ett beslutsunderlag för personalen, när patienten inte kan tillfrågas direkt.

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling, SOFSF 2011:7, skall tillämpas vid vård av patienter med livshotande tillstånd. Inför ett ställningstagande till att inte inleda eller inte fortsätta livsuppehållande behandling skall den ansvarige läkare, som är patientens fasta vårdkontakt, rådgöra med minst en annan legitimerad yrkesutövare. Om patienten önskar att livsuppehållande behandling inte skall inledes eller inte skall fortsättas, skall läkaren, under ett antal detaljerade förutsättningar, i enlighet med patientens önskemål ombesörja att behandlingen inte inleds eller inte fortsätter.

Rättsfall

De prejudicerande rättsfallen i Sverige är få. Av särskild betydelse är NJA 1979:802, där en kvinna av Högsta Domstolen dömdes för dråp för att ha hjälpt en beslutskompetent MS-sjuk man att på hans begäran aktivt ge honom en injektion, medan han själv intog tabletter, allt i syfte att åstadkomma hans död.

RH 1989:19 är ett fall, där Hovrätten dömde en man för dråp, då denne kvävt sin svårt sjuka sambo i enlighet med tidigare löfte till henne. Gärningen ansågs inte utgöra medhjälp till självmord utan gärningsmannaskap, eftersom kvinnan var medvetslös vid dådet.

I ett annat fall, RH 1996:69, frikändes en mor som på begäran lagt dödande tabletter i sin svårt sjuka dotters mun, vilka dottern själv svalt med vatten och vin som modern ställt fram. Hovrätten ansåg att moderns handlande inte ensamt kunnat orsaka dotterns död utan endast möjliggjorde hennes självmord. Modern ansågs ha handlat osjälvständigt som medhjälpare till självmord, varför inget gärningsmannaskap förelåg.

Enligt en dom i Hovrätten för Nedre Norrland i mål B 1705-19 dömdes en man till ett års fängelse för dråp av sin hustru genom att injicera henne med en dödlig dos av morfin och oxikodon. Hustrun hade samma dag beslutat ta sitt liv, men på grund av sjukdom varit fysiskt oförmögen att använda sina händer och armar. Mannens handlande bedömdes som gärningsmannaskap och inte som medhjälp. Hustruns samtycke ansågs inte frita mannen från straffrättsligt ansvar. Högsta Domstolen meddelande inte prövningstillstånd.

SN 2022-02-20

Om RTVD

Bilaga 2 RTVDs uppfattning