Läkarförbundets svar på uppropet från de 236 läkarna. Läs det enl den blå länken längst ner på sidan. Även kommentarerna som följer är ofta intressanta.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Läs även detta svar till Läkarförbundet - det är en kopia av ett brev från en äldre läkare skickat den 1/5 även till RTVD. Vi har fått tillstånd att lägga in brevet här:- 

Till Svenska Läkarförbundet:
Undertecknad har under sin 45-åriga yrkeskarriär upplevt flera hundra, med viss sannolikhet över 1 000 döende patienter.

236 läkare - en imponerande intellektuell styrka med de mesta av dessa kolleger i ledande ställning - har ställt ett krav  på parlamentarisk utredning av dödshjälp. Läkarförbundets styrelseledamot och ordföranden i etik- och ansvarsrådet motsätter sig.

I sin argumentation anger ordföranden att dödshjälp inte bör vara samhällets svar på lidande. Han vill inte att svenska lagar ändras. Han är inte imponerad av att en rad kulturländer ändrat sin lagstiftning.  Han anger "att andra länder har infört lagstiftning är inget argument att läkare i Sverige ska agera oförenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet och de etiska reglerna." I sin argumentation har han inte svenska läkaresällskapet på sin sida. Hur stor del av medlemmar i läkarförbundet är okänt.

Etik är huvudargumentet. Men: Det är inte oetiskt att diskutera en ändring av föråldrade regler. Det är däremot oetiskt att med kravet på ensamrätt anföra etiken som motargument i en känslig situation. De diskuterande läkarna är inte oetiska. Tvärtom! Deras aktivitet är behövlig och förtjänstfull. Resultatet av diskussionen kan avgöras framförallt av kalla fakta.  Inte på något annat.

Ordföranden anger som ytterligare argument att risken att tilliten till läkare skulle försämras år påtaglig. Denna slutsats förefaller långsökt.

Liv och död är samhällets basala frågor. Dödshjälpsdiskussion har en del gemensamma drag med abortdiskussioner i världen. Argumenten är inte långt avlägsna från rigida attityder och argument av extrema religioner. I dödshjälpsfrågan sker i världen en långsam positiv utveckling, helt nyligen även i katolska Spanien.

Med förlängning av en pågående refraktär situation förlängs lidandet. Palliativ vård har inte obegränsade möjligheter. Negativa upplevelser ökar mer och mer och plussidan av livet håller kontinuerligt på att försvinna. Till fruktansvärda somatiska plågor adderas naturligtvis en psykisk reaktion: Det finns ingenting att se fram emot, det finns inget hopp, det finns ingenting att leva för.  Därtill adderas ångest att tillståndet blir ännu sämre. Förstår man inte tyngden av denna utvecklingskedjan har man en empatibrist.

Min kropp är min viktigaste ägodel. Det är bara jag som äger den. Det är självklart att varje levande individ måste ha rätt att bestämma vilken är den bästa lösningen för kroppen. Hit hör också önskan om en värdig avslutning av livet och den önskan får respekteras. Ingen annan ska fatta beslut i strid mot den döendes önskan. I denna situation är etiska moraliserande pekfingrar från överordnade instanser högst olämpliga och oetiska.

Min - i Genève boende och nyligen avlidne - bror med metastaserad cancer upplevde en betydlig psykisk lättnad efter att han anlitat hjälp av organisationen "Exit". Jag och hela hans familj hade dessförinnan en djupgående, förstående diskussion med honom.

Sverige vill vara och är ett mönsterland i världen i många avseenden. I dödshjälpsfrågan är vi inte framme.

Jag kan inte stödja en organisation vars ledning vill förhindra en högt behövlig diskussion och behålla ensamrätt. Samhället bör definitivt konsulteras. En bredare analys ger bredare kunskapsbas och mindre dogmer.   

Med hänsyn till vad som ovan nämnts avbryter jag härmed mitt medlemskap i Läkarförbundet. Tack för de många gångna åren. Vid eventuell ljusning kommer jag gärna tillbaka.

Göran Stiksa
Docent, pensionerad f.d. överläkare, bl. a. sakkunnig hos förvaltningsdomstolar under perioden 1986 - 1992

P.S. En poet - som dog i tuberkulos i ung ålder - har skrivit: "Döden är inte smärtsam. Det är döendet som är plågsamt."