Publicerad 2023-06-03

Dela artikeln:

”Dags för Sverige att utreda modern dödshjälp”

DEBATT | DÖDSHJÄLP

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste åren har medierna fyllts med både gripande och upprörande berättelser från svårt sjuka eller deras anhöriga om svårt lidande i livets slutskede. Det handlar om personer som velat men inte kunnat avsluta sitt liv innan sjukdomen gör det, efter en lång och meningslös period av outhärdligt lidande. Ofta har dessa individer haft bästa tänkbara insatser av svensk palliativ vård – men det har inte räckt. Deras vädjan om att få en värdig död utan långdraget och plågsamt lidande har klingat förgäves.

Runt om i världen lagstiftar nu allt fler länder om någon form av dödshjälp. Senast i raden av länder att tillåta dödshjälp är Portugal, medan grannlandet Spanien sedan några år har en sådan lagstiftning. Österrike, Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Nya Zeeland, Kanada, samt delar av USA och Australien har också på olika sätt legaliserat vissa former av dödshjälp. I Sverige står dock den rättsliga utvecklingen stilla, och från politiskt håll har man inte ens velat utreda frågan.

Även tolkningen av Europakonventionens artikel 8 har under årens lopp utvecklats. Europadomstolen fastslog för mer än 20 år sedan i Pretty-målet att hur en person väljer att passera de avslutande ögonblicken i sitt liv utgör en del av handlingen att leva, och man har rätt att begära att detta val också respekteras. Europadomstolen har därefter vid upprepande tillfällen, senast i oktober förra året, påtalat att rätten till privatliv under Europakonventionen inkluderar rätten för individer att själva bestämma hur och när deras liv avslutas. Men i Sverige, där Europakonventionen är lag, står den rättsliga utvecklingen fortsatt stilla.

Nyligen meddelade Förvaltningsrätten i Stockholm en dom där Staffan Bergström – medicinsk professor med mer än ett halvt sekels prickfri tjänstgöring som läkare – inte får sin läkarlegitimation tillbaka. Bergström hade kommit i kontakt med en svårt sjuk ALS-patient som planerat att resa till Schweiz för att få hjälp att dö. På grund av restriktionerna under pandemin ställdes dock resan in. Bergström hade, efter att ha tagit del av patientens journaler från organisationen Dignitas i Schweiz, patientens övriga journaler och ett intyg från en neurologspecialist, tillhandahållit patienten en dödlig dos läkemedel för att göra det möjligt för patienten att dö rofyllt i sitt eget hem. Trots att olika former av dödshjälp är tillåtet i ett antal länder och har varit så i många år ansåg domstolen att handlandet inte varit i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet – eftersom domstolen menar att detta är något som ska tolkas ”närmast nationellt”.

Domstolen anser även att den medicinska professorn är ”uppenbart olämplig” att utöva läkaryrket då hans agerande i högsta grad varit förtroendeskadligt. Men är det verkligen så? Är det i högsta grad förtroendeskadligt att som läkare hjälpa en svårt sjuk patient få en värdig och rofylld död utan långdraget och plågsamt lidande?

Enligt en opinionsundersökning som gjordes av Novus 2020 är åtta av tio positiva till någon form av frivillig dödshjälp. Andelen har ökat markant under en tioårsperiod, och för första gången är det även fler läkare som önskar legalisera dödshjälp än som motsätter sig detta. Svenska Läkaresällskapet är positivt till dödshjälp och Läkarförbundet accepterar nu kravet på en utredning av frågan. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om Bergströms agerande verkligen varit så pass förtroendeskadligt att det gör honom uppenbart olämplig – agerandet verkar snarare vara helt i linje med vad den överväldigande majoriteten skulle vilja se blev tillåtet.

Sverige var en gång i tiden ett föregångsland för utvecklingen av sociala rättigheter. Vi kan nu se hur land efter land i olika utsträckning tillerkänner sina medborgare rätten att själva bestämma hur och när deras liv avslutas. Men svenska politiker vill fortsatt inte utreda frågan och ser nu sig själva bli omsprungna av till och med katolska länder i frågan om dödshjälp, samtidigt som det svenska domstolsväsendet finner att läkare som hjälper svårt sjuka att dö med värdighet är ”uppenbart olämpliga”.

Ett femtiotal svenskar har under den senaste 25-årsperioden fått dödshjälp i Schweiz, något som man från politiskt håll inte försökt varken reglera eller stoppa. Är det humant att tvinga svårt lidande svenskar att till priset av hundratusentals kronor resa till annat land för att få dö med värdighet? Är det rimligt att det i praktiken endast är resursstarka svenskar som kan tillgodogöra sig rätten att själva bestämma hur och när deras liv avslutas, medan den övriga delen av befolkningen riskerar tvingas fortsätta genomgå ett onödigt lidande?

Mot denna bakgrund är det obegripligt att svenska politiker inte agerar tydligare i denna fråga. Vi vet att sex av åtta riksdagspartier är positivt inställda till utredning av dödshjälp. Det finns en parlamentarisk grupp som arbetar för frågan. Den nyligen bortgångna och allmänt respekterade riksdagsledamoten Barbro Westerholm arbetade för att legalisera dödshjälp. De politiker som vågar agera i denna fråga har både opinionen och moralen bakom sig.

Av smärtsam erfarenhet vet partierna att det i längden straffar sig att ignorera en folkopinion. Detta är inte någon bagatellartad fråga som kan hanteras som om denna opinion inte fanns. Frågan om dödshjälp skär rakt in i människors starkaste övertygelser. Den rör vid ytterst smärtsamma erfarenheter av sjukdomar hos nära och kära. Den handlar om berättigad oro för hur den egna sista tiden ska bli.

Vi har alla ett ansvar att denna inhumana och orättvisa situation upphör. Politikerna bör gå i spetsen för förändringen genom att tillsätta en parlamentarisk utredning i syfte att i Sverige etablera vad alltfler länder nu redan har: ett system för lagreglerad dödshjälp. Det brådskar att komma dessa svårt lidande personer till undsättning. Vi uppmanar alla svenska politiker – ta ert ansvar!

Aud Sjökvist
Rolf Ahlzén
Walter Guldbrandzén
styrelsemedlemmar i Rätten till en värdig död (RTVD)