Som replik på RTVD:s debattartikel 2024-10-31 skrev Riksdagsledamoten Christian Carlssonn (KD) 2024-11-07 med denna rubrik:

Om dödshjälp tillåts kommer många att välja att dö för att inte belasta anhöriga

Artikeln i sin helhet kan läsas här: Göteborgsposten Om dödshjälp tillåts...
Vi kan inte publicera den här.

Christian Carlsson tar bland annat upp frågeställningar som: Vem ska ha rätt till dödshjälp? Vem avgör om någons liv är värt att levas? Vem avgör om någon är tillräckligt sjuk, eller om lidandet är tillräckligt stort?

Carlsson anser att frågan om dödshjälp inte får reduceras till en fråga om individens självbestämmanderätt eller till frågan om hjälpen är en mänsklig rättighet för då skulle ju även barn och dementa ha rätt till dödshjälp.

I repliken varnar Carlsson – på samma sätt som motståndare till dödshjälp alltid brukar göra – för det sluttande planet. Han refererar här till den lavinartade ökningen av dödshjälpsfall som skett i Nederländerna och Kanada, dock utan att presentera några siffror som gör det möjligt att jämföra utvecklingen över tid i dessa länder.

Här kan ni läsa RTVD:s svar på KD-politikern Christian Carlssons replik på vår debattartikel om det omänskliga i att tvinga människor att lida till sista andetaget. https://www.gp.se/f9cd1ca9-666f-4545-88c0-668a7437881b

RTVD:s debattartikel 31/10 2024:
Omänskligt att tvinga människor att lida till det sista andetaget

Debatt: Fler och fler länder är legalisering av dödshjälp på den offentliga agendan och steg tas mot att tillåta dödshjälp i någon form. I Sverige tvingas vi invänta döden, den ”naturliga” döden. Därför plågas några människor ända till det sista andetaget, till ingen nytta för dem själva eller anhöriga, skriver företrädare för Rätten till en värdig död.

Det här är en debattartikel. Åsikter och idéer som framförs är skribenternas egna. Vill du svara eller har du synpunkter på debattartikeln? Mejla till: debatt@gp.se

Så här i halloweentider är butikerna fyllda av prylar som förvandlar våra barn till zombies, spöken och skelett. Det är lätt att tolka denna lek med skräcken och livet efter detta som ett uttryck för en kulturell normalisering av döden. Inget kunde dock vara mer fel! Samtidigt som vi lär våra barn att skämta och spexa med döden klarar vi inte att prata öppet om den, varken med barnen eller med varandra.

Därför är det heller inte konstigt att premiärvisningen av Pedro Almodóvars senaste film The Room Next Door skedde inför en halvfull biosalong. Hur många som häromdagen såg filmen Blackbird på SVT1 vet vi inte. I båda filmerna har en kvinna bestämt sig för att göra slut på den dödliga sjukdom hon drabbats av, innan den gör slut på henne. Fokus i båda filmerna är på anhörigas och närståendes problem att acceptera den sjukas beslut om ett frivilligt livsavslut.

I dessa fall är behandlingsalternativen uttömda eller man orkar inte genomgå fler plågsamma eller utsiktslösa behandlingar

För någon månad sedan kunde vi på DN kulturdebatt läsa en artikel av psykiatern Christian Rück, med rubriken ”En deprimerad människa ska inte dö i en självmordskapsel”. Vi delar Rücks uppfattning men anser också att ingen människa över huvud taget ska behöva dö i en sådan kapsel – det är nog så långt från en värdig död man kan komma. Rück avslutar artikeln med att berätta om sina erfarenheter av att som läkare ha mött döden, i form av självmord som varit ”ensamma, chockerande, smutsiga” och som, ”om det bara hade varit lite annorlunda” lika gärna kunde ha varit fortsatt liv. Dessa erfarenheter säger Rück sig inte kunna kliva ur och därför kan han heller inte engagera sig för att andra ska få dö.

Obegränsad smärtlindring

Vi som är verksamma i föreningen Rätten till en värdig död, RTVD, anser att det är av största vikt att självmord baserade på en behandlingsbar psykisk sjukdom förebyggs. Vi vill även understryka att personer som på grund av svår och obotlig sjukdom väljer att avsluta livet genom dödshjälp inte tillhör denna grupp. I dessa fall är behandlingsalternativen uttömda eller man orkar inte genomgå fler plågsamma eller utsiktslösa behandlingar. Hoppet om förbättring eller förändring finns inte och förutsättningarna för fortsatt liv finns därför heller inte.

Vid självmord finns det oftast andra anledningar, som till exempel livsvillkor, livsomställningar eller tillfälligheter. Självmord och dödshjälp är alltså olika saker. Ska viljan eller oförmågan att se och erkänna denna skillnad innebära att vi som samhälle med berått mod väljer att vända ryggen åt de som vill avsluta livet med dödshjälp? Vi anser inte det och av bland annat detta skäl har vi därför engagerat oss i dödshjälpsfrågan.

Vi anser att den som drabbats av ett outhärdligt lidande som inte kan botas eller lindras, ska ha rätt till obegränsad smärtlindring, även om döden kan komma att påskyndas, och rätt att på egen begäran få sjukvårdens hjälp att dö.

Redan nu får läkare vidta många åtgärder som förkortar livet. Livsuppehållande behandling ska enligt Socialstyrelsens direktiv avslutas om den inte är meningsfull för den sjuka. Detta innebär ett avsiktligt förkortande av livet. En beslutskapabel patient kan vilja avbryta respiratorbehandling och då ska läkaren avsluta denna behandling. Läkaren har möjlighet att låta patienter sova in i döden. Patienten kan vägra vätske- och näringstillförsel och dör då. Steget till dödshjälp är inte långt.

Frivillighet måste säkerställas

Vi i RTVD vill se en strikt reglerad dödshjälp inom ramen för den svenska sjukvården. Exakt hur kriterierna ska se ut behöver diskuteras. Lidandet bör stå i förgrunden och detta lidande ska orsakas av en sjukdom, som inte går att bota. Vidare måste det säkerställas att önskan att dö är frivillig och att patienten är beslutskapabel.

I fler och fler länder är legalisering av dödshjälp på den offentliga agendan och steg tas mot att tillåta dödshjälp i någon form. I Sverige tvingas vi invänta döden, den ”naturliga” döden. Därför plågas några människor ända till det sista andetaget, till ingen nytta för dem själva eller anhöriga. Vi i RTVD får varje vecka flera sådana berättelser och desperata förfrågningar om dödshjälp. Precis som Rück har svårt att kliva ur sina erfarenheter har vi svårt att kliva ur våra. Det är oerhört tungt att inte kunna göra något annat än att lyssna och hänvisa till Dignitas i Schweiz, en möjlighet till dödshjälp som bara står öppen för den som har råd att betala och orkar ta sig dit. Det är dock samtidigt dessa kontakter som får oss att envist hävda att det är våra politikers ansvar att ta tag i frågan om legaliserad dödshjälp.

Vår erfarenhet är att många i vårt sekulariserade samhälle förtränger döden, flyr från den eller låtsas att den inte ska inträffa. Men vi ska ju alla dö – låt oss därför prata om den, med våra barn och varandra. Döden är en del av livet och som sådan bör vi avdramatisera den och låta den bli en självklar del av våra samtal. Då är steget till att våga prata om dödshjälp inte långt – varken för gemene man eller för ledande politiker.

Aud Sjökvist, jurist och fd generaldirektör i HSAN, ordförande RTVD
Rolf Ahlzén, läkare och docent i medicinsk humaniora, vice ordförande RTVD
Stellan Welin, professor emeritus praktisk filosofi, styrelseledamot RTVD